Allan Edwall är, liksom Johnny Cash, ett lysande exempel på att man inte behöver kunna sjunga tekniskt riktigt för att ändå kunna sjunga jävligt bra. Edwall har gjort riktigt många visor, den ena bättre än den andra. "För ingenting, för kärleks skull" från LP'n "Grovdoppa" (1979) är en av de mer skämtsamma. Annars brukar tonen vara sorgsen och med mycken samhällssatir.
För den humoristiskt lagde är följande klipp en liten juvel, nämligen Edwall sjungandes Evert Taubes gamla härliga, smått politiskt inkorrekta "Jag är fri, jag har sonat".
