Snitziga Klipp: juli 2010

torsdag 29 juli 2010

Marlene Dietrich

Från en koncert i Warzawa. Har det någonsin funnits en kvinna som gör skäl för namnet Femme fatale, så visst är det just Marlene Dietrich.

Varför den är så obehaglig är lite svårt att sätta fingret på. Men attans vilken begåvning hon är, Karin Dreijer! Ända sedan jag såg henne i Lund med sitt band "Honey is cool" har jag älskat henne i hemlighet och på avstånd. Minns även att Håkan Hellström spelade trummor i sagda band. Nåväl, här är hennes "The Knife" med "We share our mothers health".

Tom Paxton i svartvitt

De flesta har hört "Jag ger dig min morgon" med Fred Åkerström, och kanske t o m kastat den på sophögen som trubadurdänga. De flesta har säker inte hört originalet "I give you the morning" av Tom Paxton. Det bjuder inte heller jag på, eftersom nämnde herre inte är någon höjdare precis. Däremot har två svenska band gjort denna låt stor rättvisa. Nämligen Weeping Willows och Kite. Sistnämnda tycker jag har gjort något alldeles särskilt av det hela, och dessutom en riktigt käck video.

tisdag 27 juli 2010

Is it cultural?

Det finns inga gränser för hur olidligt Sam the Eagle tycker det är att sjunga Gilbert & Sullivans "Tit willow". Och det finns inga gränser för hur mycket fina grejer som The Muppet Show har att erbjuda. Ett favoritklipp bland många, och fler lär följa.

måndag 26 juli 2010

Willy Millowitsch

Den som inte råkat snubbla över Kölns store son, Willy Millowitsch, har knappast hört talas om honom. Synd! För det finns inte en människa som kan motstå hans enastående potpurrier av tyska stimmung-schlagers. Eller jo, det finns nog en hel del som kan det. Själv är jag svag för allt som låter som Humba Humba tätärä! Även om man inte kan tyska så fattar man följande rejält överdrivna nummer "Der Kölsche Willy". Underbart dåligt!

Laurel and Hardy

Kunde inte låta bli, med föregående inläggs Harpospel i färskt minne, att slänga in en scen ur min barndoms favoritfilm "The flying deuces" ("Vi fara till Sahara") med Helan & Halvan. Humorn var inte lika snabb 1939... men halvans harpkoncert på en sängbotten i militärfängelset håller fint ännu.

Harpo plays the harp

Jo, det fanns en anledning till att Harpo Marx kallades just Harpo. Man kanske mest tänker på honom som den stumme brodern som klippte av folks kläder med en stor sax i "Duck soup" eller liknande, men faktum är att han var en riktigt duktig harpist. Även om man inte är en sucker för just klassisk musik på harpa, så är de nog få som inte faller pladask för detta rörande och charmiga nummer. Lägg särskilt märke till att den tidigare i bloggen omskrivna "Chopsticks" dyker upp som en comic relief på slutet. Storartat nummer från en tid då artister besatt andra talanger än att svära på scen och hosta i teve!

Birmingham, Alabama

Det fanns en tid innan Randy Newman började skriva musik till allsköns mjäkiga filmer. Som Toy Story, Familjen är värst och Prinsessan och grodan. Som t ex 1974 då han klämde till med mästerverket "Good old boys", en LP på temat southern rednecks. Helskön satir om bonntölpar som bl a är helt insnöade på att "keeping the niggers down". Inte mest känd från sagda platta, men min egen favorit, är "Birmingham" i vilken Randy uppvisar sin osvikliga förmåga att inte sjunga om något särskilt men ändå fånga en stämning. En egenskap som Seth Mac Farlane gärna driver gäck med i Family Guy.

Ronnie Drew - Rare auld times

Ronnie Drew gick ju tyvärr bort för ett par år sedan, närmare bestämt 2008, i cancer. Dock hann karln med att sjunga in i princip varenda irländsk folksång som går att komma på, supa ner sig något alldeles kopiöst och bli så oerhört folkkär som bara en snäll farbror med tomteskägg kan bli. Och naturligtvis vara sångare i The Dubliners, som han också var med och startade. Ifrågavarande klipp, "Dublin in the rare auld times" kommer ifrån dokumentären "The Dubliners Dublin" och är en särdeles sentimental hyllning till de gamla goda tiderna. Vilket för irländarna, vet den historiemedvetne, innebär svält, fattigdom, potatismage och svårslagen fyllemisär. Men det är en fin bit, tammejfan, och vem smälter inte för Ronnies sällsynt genomträngande blick och hans oslagbart knarriga stämma!

Små läckra kvinnor av gummi

Den som missat "Efter Kaffet" från HasseåTages revy "Glaset i örat" från 1973-74 får här en chans till bättring. Ett underbart satiriskt nummer, som får en att undra hur satiriskt det egentligen är. Kanske mer av en provokation? Härom året läste jag att originaltexten löd "Efter kaffet vill man gärna ha små kvinnor, det är lika gott som cointreau. Särskilt om de sparat sina mödomshinnor, då är det kalas att hoppa på!". Men när Hasse kraxade fram just ordet mödomshinnor så tappade den ätande delen av publiken mangrant sina bestick i tallriken, och ensemblen förlorade publikens hjärtan för resten av föreställningen. Vare hur det vill med sanningshalten i detta, men texten ändrades i alla fall. Lyssna själv! Sämre, eller hur? Lägg sedan särskilt märke till att varannan flicka i baletten är gjord av gummi. Ett sedan länge bortglömt knep för att dryga ut den annars ganska dyra kick-linen.

Send in the clowns

Som jag ser det är denna musikaldänga från Stephen Sondheims "A little night music" från 1973 (vilken förresten är att betrakta som en ren stöld av Bergmans "Midsommarnattens leende") bäst när den framförs utan sång. Helst på piano av Liberace. Musikalartister sjunger, enligt min mening, fruktansvärt okänsligt, äckligt tekniskt och med alldeles onödigt långt uthållna toner -även på korta konsonanter vilket är en styggelse i varje kristen människas öron. Dock tycker jag att den i övrigt något överskattade gayikonen Barbara Streisand framför den alldeles utmärkt.

Stephen Sondheim själv har starka åsikter om hur hans verk skall framföras, villket verkligen framgår av följande klipp. Han lär en musikalstudent sjunga just "Send in the clowns" på rätt sätt.

Så kan jag inte låta bli att ännu en gång blotta min fäbless för halvtaskiga sångare som kompenserar med inlevelse. Judi Dench är definitivt en av dessa. Anna Book är det inte.

Edwall i högform

Allan Edwall är, liksom Johnny Cash, ett lysande exempel på att man inte behöver kunna sjunga tekniskt riktigt för att ändå kunna sjunga jävligt bra. Edwall har gjort riktigt många visor, den ena bättre än den andra. "För ingenting, för kärleks skull" från LP'n "Grovdoppa" (1979) är en av de mer skämtsamma. Annars brukar tonen vara sorgsen och med mycken samhällssatir.

För den humoristiskt lagde är följande klipp en liten juvel, nämligen Edwall sjungandes Evert Taubes gamla härliga, smått politiskt inkorrekta "Jag är fri, jag har sonat".

Twiggy sjunger Beatles

Vemodigare än så här blir det inte. Trots att detta faktiskt är ett inslag från "The Muppet Show". Njut av inte helt fantastisk sång från 60-talsikonen och supermodellen Twiggy.

Tårdrypande silldänga

Den sjöman och romantiker som inte fäller bittra tårar till Ewan Maccoll's "Shoals of Herring" borde sälja båten och gå iland. Enligt uppgift så är texten ihopsnickrad av faktiska intervjuer med dessa gamla sillstrypare. Den lökiga videon gör sitt till; fina, vemodiga bilder!

Puttin' on the ritz

Well, what's to say? Detta torde väl vara historiens ballaste sång och framförallt dansnummer. Den avslutande steporgien är magisk.

Sann kärlek

Cole Porter skrev musiken till filmen "High Society" 1956, och Bing Crosby och Grace Kelly fick en monsterhit med hans låt "True Love". Men allra mest självgott, laid back och med Elvis-darr sjöngs den av croonern Dean Martin i hans eget teveprogram "The Dean Martin Show".

För den nyfikne så kommer också originalet här, direkt ur filmen. Lägg märke till Bings fake-dragspel. Maken till fusk-sjöman har väl inte skådats sedan Sigge Fürsts dagar. Men fint är det!