Fanfare for the common man

Tro mig när jag säger att detta musikstycke är något av det i särklass snitzigaste som någonsin gjorts. Copland skulle göra en hyllningsfanfar till männen som stred för Amerika under andra världskriget, men ändrade sig så oväntat och dedikerade den till "the common man". Tvegge intressanta videor föreligger i detta inlägg. Det första med bilder ifrån kriget. Jädrar anåda så storartat det blir. Men den andra, med bilder från arbetarens liv ger en helt annan, och intressantare dimension. Det kan tilläggas att uruppförandet 1942 förlades till "tax income pay-day", för att hedra den enkla, skattebetalande, människans insatser.

The sun is burning

Från mina dagar av den eviga efterfesten, the perpetual night party, kommer denna inspirerande covern på Simon & Garfunkel's (inte särskilt bra) originallåt. Men med Luke Kelly får den onekligen liv!

The auld triangle

Om Like skall vara med så måste bandkamraten, och likaså för tidigt bortgångne, Ronnie Drew få en plats. Låten i klippet är något av en Irländsk nationalsång och är skriven av Dominic Behan som intro till dennes broder Brendan Behans pjäs "The quare fellow". Den som inte smälter för Ronnies stämma är inte gjord av kött och blod.

Freedom come all ye

Sedan kan jag inte låta bli att slänga in ovanstående sång. Tyvärr omöjlig att hitta med en vettig video, men ändå omöjlig att låta bli att publicera. Och likaså är texten, av skotske poeten Hamish Henderson, omöjlig att förstå. Men låten är, i mitt tycke, oemotståndlig.

Luke Kelly

Och så äntligen till en av mina riktiga weak spots... Luke Kelly och The Dubliners. Jag saknar ord för att beskriva vad som vaknar inom mig då jag hör hans röstt. En sann konstnär som alltför tidigt gick att möta sina fäders grifter. Först ut "The Night Visiting Song".

Sillstryparn från Göteborg

Eller garotta de ansjovis som vi säger på spanska. Doing the omoralisk schlagerfestival med Ulf Dageby!

Kaffe och en cigarett

Jag kan verkligen inte redogöra för varför, men jag har alltid varit riktigt svag för Uno Svenningsson. Och även i smyg för Olle Ljungström. Så varför inte kombinera dem båda?

The Little drummer boy

Sådant här kan väl rimligtvis bara hända i den tyska kultursfären? Men fan vad gött ändå! Tindra med ögonen, ungjävlar!

God save the queen!

Den som inte förr lärt sig älska Motörhead får väl tänka om när denne ställs inför denna formidabla video och cover av Sex Pistols skandalhit. Svårt idag att inse hur upprörande detta var på 70-talet, men Lemmy's tolkning tycker jag ger en liten känning av detta!

Inception - Hans Zimmer

I sanning en ful och töntig video, men jag måste erkänna att killen verkligen lyckades göra en riktigt fantastisk version av Hans Zimmer's "Time" från Christopher Nolans drömactionrulle "Inception". Man gör dock bäst i att stänga av så snart själva låten slutar, för sedan blir det rejält lökigt... Utan tvivel kan jag säga att "Inception" är en av de filmer jag sett som lyfts mest av sitt soundtrack; det är svårt att ens tänka sig hur den skulle vara utan denna fantastiska musik. Så symbiotiskt är förhållandet mellan ljud och bild. Det ger en tyngd åt filmen som den, med förlov sagt, kanske inte riktigt har. Härmed inte sagt att Nolan's film inte är bra -för det är den verkligen- men den kanske inte är så smart som hypen gör gällande.

Deep blue day

Och when we're at it, varför inte smäcka upp Eno's "Deep blue day". Inte lika bra som "Ascent" men riktigt najs!

An ending - Ascent

Brian Eno's "Ascent" har länge fullkomligt slagit andan ur mig. Jag kan knappt lyssna på den utan att bli helt förstörd. Det är något i detta, egentligen väldigt banala, stycke musik som slår an en sträng i själen och rör mig in i hjärteroten. Ett kuriöst faktum är att låten är inspelad "baklänges". D v s efter inspelningen har man mastrat den baklänges.Själva videon här är kanske inte helt lysande, men den har onekligen sina poänger. Låten har varit filmmusik i två filmer - "Apollo 13" och "Traffic". För den som vill se snyggare videor till "Ascent" så rekommenderar jag följande Youtubelänkar:
http://www.youtube.com/watch?v=YwQ5hVVrYrg&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=lOgQyIMX_XU&feature=related

De är tyvärr låsta för inbäddning.

T S Eliot

Som ett avbrott från alla musikklipp kommer här ett bildspel till Eliots egen uppläsning av hans magisk dikt "The love song of J Alfred Prufrock". Mesmerizing! Eller ja, trollbindande på det svenska språket.

Glasorgel

På ett musikinstrumentmuseum i Bryssel råkade jag se detta märkliga instrument. Då jag fick lyssna på det blev jag... rörd. Det dväljes något oändligt sorgligt och vemodigt i dessa spröda toner av glas.

Johhny Bode

Jag gitter inte ens börja skriva om denne fantastiske, enastående, motbjudande och underbare man. Men läs för all del allt du kommer över om honom och, framför allt, lyssna på hans musik. Bäst är naturligtvis skivorna "Bordellmammas visor" och "Styrman Janssons frestelser". Följande klipp innehåller en rätt lam låt med Johnny ackompanjerad av Calle Jularbo. Den stora behållningen är bildspelet. Särskilt bilden vid 1:25 är fullkomligt lysande. Ett vackert porträtt av en mycket ful man.

Built to spill

Stor heder till Doug Martsch och grabbarna i Built to spill! Ett genidrag att göra en video med tourneringsinstruktören James Zoppe. Videon har, såvitt jag kan förstå, inte särskilt mycket med låttexten att göra och det gör det hela så fantastisk bra!

Melpo Mene

En av antikens nio muser var Melpo Mene. Och nu är det namnet på ett attans snitzigt svenskt popband. Och här är deras riktigt trevliga låt "Holes".



Och varför inte ta deras andra dänga "I adore you" när vi ändå är igång?

Wo sind die clowns?

Fantastisk version av en tidigare i bloggen förekommande låt. Tyvärr inga rörsliga bilder, men dock ett riktigt fint bildspel! Det älskliga med Zarah är att hennes röst är... långt ifrån perfekt. Det svajar lite, hon saknar kontroll över vibratot och hon glissar på ett sätt som skolade sångare aldrig skulle tillåtas göra. Det är en stor njutning att höra en röst som förmedlar en sång och inte en röst som passas in i en låt. Kanon, helt enkelt!

Farväl, Zarah!

Ytterligare ett klipp med min favoritduo Zarah Leander och Arne Hülphers. Lyssna gärna extra noga på en av de sista artisterna som vägrade sjunga långa toner på kort vokal. Det gör man nuförtiden, men förr gjorde man som Zarah och sjönnnnng lånnnnng istället för lååååång. Farväl!

Vad gjorde egentligen Jesus de där åren som saknas i bibeln?

Ok, snart skall jag sluta tjata ut John Prine, men först en humorklassiker signerad denne märklige man: "Jesus, the missing years".

All the best

Den senaste i raden av John Prine-favoriter. "All the best". Inte helt svår att relatera till, eller hur?

Glimmande nymf

För gamla fred-junkies som jag är detta rena önskedrömmen. Utan tvivel utgör Fred Åkerströms skiva "Trio CMB" den känsligaste och mest trovärdiga samlingen Bellmantolkningar som utgivits. Och "Glimmande nymf" är den av epistlarna som getts mest personlig tolkning, t ex har man gått från valstakt till 4/4, något som många traditionalister betraktade som ren brottslighet. Själv tycker jag att det ger denna visa vingar. Orginalversionerna av densamma är alla hejdlöst trista. Bellman bättre än Bellman, alltsåledes! Go mäster Fred!

Nattsudd

Svante Grundberg och Björn Wallde gjorde historia i sitt -åtminstone av mig- djupt saknade program "Nattsudd". Gillar man sådana här gamla fina tv-klipp så kan jag varmt rekommendera erikbe99 och dennes Youtube-kanal. Där finns många götter!



Och här är outrot från samma show:

En gaffel kort

Mästerlige och begåvade Dorsin slänger loss sitt nummer "En gaffel kort".

Robert Gustavsson sjunger kupletten Svångremmen

Nu när originalet tyvärr försvunnit från Youtube, och därmed från min blogg, får vi väl ta och lyssna på det näst bästa. D v s Robert Gustavssons tämligen fantastiska version från "Så skall det låta". Karln har funnits med så länge att man nästan glömt bort hur förbaskat begåvad han är. Stort!

Cover på Day's done

Well, som sagt gillar jag inte klipp med stillbilder, men återigen är det dags för ett undantag. Day's done av John Prine framförd av en helt okänd och måttligt begåvad pianist/sångare. Men helt oemotståndlig. Fångar samma sköna känsla som Prine själv målar upp med sin låt.

Half an inch of water = Happy enchilada

Så här kan det se ut när magi uppstår vid ett köksbord. That's the way that the world goes 'round. John Prine när han är som allra bäst. Rubriken? Kolla klippet så fattar du!

Chopsticks

Liberace spelar Chopsticks, denna lilla vals med okänd upphovsman, "like Chopin would have played it". Mycket kan sägas om denne glittrande, krösusrike, leende underhållare. Och mycket har sagts om framförallt hans förmodade hemliga homosexualitet och dubbellivet detta medförde. Han blev också en av de mer kända som tidigt gick bort i aids (1987). Men det som borde framhållas är den lyskraft han hade som underhållare! Lägg märke till hans signum, kandelabern, som han hade på sitt piano ända från 40-talet och framåt. Och även till hans spegelbeprydda, tämligen fula, piano. Och slutligen även till det mycket malplacerade Wurlitzerpianot som spelas i orkestern.

Mr Trololo

En av alla dessa omistliga kultklassiker som blivit det just tack vare YouTube. Detta är den ryske barytonen Eduard Kihl och dennes monsterhit "Trololo".




Och om du vill bekanta dig med denne märklige man så finns chansen här. En video i vilken Eduard ber allmänheten skriva text till "Trololo".

John Prine

Kanske inte världens mest kände sångare, men riktigt förbaskat bra. Här sjungandes med en kvinna med ett riktigt virrigt namn. Undrar om hon kommer ihåg det själv? Iris De Ment. Den som inte har hört John Prine skall genast ge sig å sta att lyssna på den mer än mästerliga "Day's done". Undertecknad snubblade över den i ett ovanligt sentimentalt avsnitt av "My name is Earl". Sagda låt hittar man på Spotify. Låten i detta klipp är också rätt fin och heter "In spite of ourselves".

Ohelig allians

Kan två olidliga artister tillsammans bli bra? Svar ja. Jag gillar verkligen inte The Jam, och jag tror jag hatar Oasis. Men Noel Gallaghers Jam-cover "To be someone" går rakt till mitt hjärta.

Rowlf plays "It's not where you start"

Återigen ett klipp med min favoritjycke Rowlf. Det rör sig här om världens snabbaste version av ovan nämnda låt. Helt underbart om du frågar mig!

Rolv Wesenlund

Danska språket tål att skämtas med, och deras räknesystem likaså. Sistnämnda hänger sig Marve Fleksnes åt i denna gamla sketch.



Språkproblem hos sjöräddningen återfinns ju även i denna, något uttjatade, klassiker. Nåväl, uttjatad eller inte så är det något så ovanligt som en reklamfilm som är kul på riktigt. För urtrista Berlitz.

Ytterligare ett oerhört snitzigt filmintro

Kanske ett av filmistoriens ballaste! Zombieland.

Hänschen klein ging allein

Denna betagande barnvisa, som från början var en s k gesällvisa, har gjorts i många versioner. Min favorit är följande.



Den som undrar varför filmaffiscen till Sam Peckinpah's krigsklassiker "Järnkorset" återfinns som bakgrund till videon ovan, får svaret i nästa klipp. "Hänschen klein" inleder sagda film med vad jag tycker är ett av filmhistoriens allra yppersta vinjetter.

For the love of God

Sanslösa Steve Vai "Zappa's little italian virtuoso" spelar sin "For the love of God" från mästerverket "Passion and Warfare". Vem som helst slutar spela gitarr efter att ha sette denne man briljera.

Joe Hishaishi

Förut nämnda Hayao Miyazaki har under sin hela karriär samarbetat med filmmusikkompositören Joe Hishaishi. Och min egen favorit av både filmerna och av musiken är "Nausicaä". Har du missat den filmen -gå och se den! Filmmusiken låter såhär:

Harmony Sisters

Denna rara trio som sjungit in riktigt plågsamma grejer som "Jag stod vid kvarnen" har även sjungit fina bitar som här: "Lili Marleen" och "När ljusen tändas därhemma". Här på finska eftersom tjejerna trots att de var verksamma i Sverige faktiskt var finskor. Om man är svag för Disney-möss gillar man säkert dessa darrande stämmor!

Fruit song

Något så vansinningt som en 70-tals playbackversion av Jack Hodge's 1933 års hit "Everything is fresh today". Märkligt men ball.

Tom Lehrer

Sällan skådad svart satir. Den store Lehrer visar som vanligt både textsnille och musikalitet.

To Pallikari

Jag brukar avsky videoklipp med stillbilder, men detta alster kommer tammejfan med i alla fall! Arja Saijonmaa gjorde en hel hoper covers på -och tillsammans med- Mikis Teodorakis på 70-talet. Bäst är i mitt tycke "To Pallikari" som på svenska fick heta "Killen" och på finska " Poika on allapäin" (vad ini helvete det nu kan betyda). Bra låt? Nej. Men det är helt enkelt omöjligt att värja sig mot den doakör som Mikis själv står för.

American Trilogy

För den som, liksom jag, kapitulerat fullständigt inför "Kick-ass" så är väl denna låt en liten karamell. Just densamma ackompanjerar nämligen Kick-ass när denne brakar loss med sin mini-gun-flight-suit (eller vad fan det nu kan kallas) i slutet av filmen.

Åke Grönberg

"Klunkom då i bröder små" framförd av självaste Åke Grönberg, som verkligen inte är ihågkommen överhuvudtaget. Orättvist kan tyckas.

Ivan Rebroff sjunger Léhar

Den numer avdöde, före detta bassångaren, lebemannen, vivören och homosexuelle fuskkosacken Ivan Rebroff var av judisk-rysk börd men föddes i Tyskland. Mest känd var han helt klart för sitt väldiga omfång -fyra och en halv oktav. Följande klipp är en Franz Lehar-favorit, Wolgalied. Särskilt slutet är tårdrypande, då den ensamme och kärlekstörstande soldaten vänder sig uppåt mot Gud och frågar "Har du glömt mig däruppe?". Någon form av humor är det i alla fall att se denne stenrike (för det blev han) man ikläda sig rollen av arm soldat.



Jag kan heller inte underlåta att slänga upp en snutt ur ett tyskt teveprogram, där Reboff (som egentligen hette Hans Rolf Rippert) iklädd någon form av helgalen Bacchus-kostym sjunger fyllevisor på tyska. Däribland även hans hit "Im tiefen Keller".

En åldrad stjärna 1977

En imposant person, Zarah Leander. Och i mitt tycke bättre med åldern. Här i "Stjärna mot stjärna 1977. Lägg gärna märke till den folkkäre Lennart Swahn, som åtminstone var det tills folk fick reda på att han var homosexuell. Skymtar i klippet gör även sopranen och skånska världsstjärnan La Nilsson.

 

Konstgjorda Pompe

Zarah Leander medverkade via filmduk i Hasse och Tages revy "Konstgjorda Pompe". Sagda revy är ett av mycket få fiaskon som duon gjorde. Eller nja, kanske inte fiasko, men den var inte så värst bra. Här är Zarah och Arne Hülphers i revyns kanske enda minnesvärda nummer.

Edvard Persson

Folkligare än Edvard Persson, det blir det knappast.

George Formby

Det är inte svårt att hata både banjo och ukulele. Gräsliga instrument! George Formby spelade på det sämsta av två världar, ett hiskeligt instrument kallat banjolele. Mest känd blev han för "When I'm cleaning windows" och för klippet nedan, "Leaning on a lamppost".



En som gjorde en attans fin cover på "Leaning..." är Tage Danielsson. Här framförs den av det av Gunnar Svensson ledda Mosebacke-bandet "Helmer Bryds Eminent Five". "Madrassen i tamburn".

Jubel i busken!

Sonya Hedenbratt, denna underbara kvinna, sjunger den inte helt lysande "Nu har vi fått pubar i stan", följd av allsång anförd av Sten Åke Cederhök på "Knö daj in". Obetalbart!

God bless Tiny Tim!

Rubriken är namnet på denne underbare artists enda skiva. "Tip-toe thru' the tulips, en monsterhit på tjugotalet, blev även till hit på 60-talet genom Tiny Tims försorg. Det fanns en tid då det fortfarande skedde mirakel. Föreställ er det skivbolag som idag skulle satsa på något liknande?



Och för att se var denne man faktiskt fick sin inspiration så ta en titt på denna inspelning med Nick Lucas från 1929.



Eller kolla in undertecknads version från 2006.

Rolf gör revyreklam

En liten juvel för den som gillar Ernst Rolf, och ett smycke för Edvard Persson-fans. Sagde skånske tjockis gör en mycket flott blinkning till publiken.



Och den i första klippet utlovade "Kyssen" kommer här.

En nyårshälsning från Ernst Rolf...

...som blev hans sista. Och själv fick han inte uppleva det 1933 som han besjunger. Han dog nämligen den 25 december 1932 i lunginflammation som han ådragit sig vid ett misslyckat försök att dränka sig. Således offer för ett mycket långt, utdraget självmord.

Marlene Dietrich

Från en koncert i Warzawa. Har det någonsin funnits en kvinna som gör skäl för namnet Femme fatale, så visst är det just Marlene Dietrich.

Läskigaste popvideon

Varför den är så obehaglig är lite svårt att sätta fingret på. Men attans vilken begåvning hon är, Karin Dreijer! Ända sedan jag såg henne i Lund med sitt band "Honey is cool" har jag älskat henne i hemlighet och på avstånd. Minns även att  Håkan Hellström spelade trummor i sagda band. Nåväl, här är hennes "The Knife" med "We share our mothers health".

Tom Paxton i svartvitt

De flesta har hört "Jag ger dig min morgon" med Fred Åkerström, och kanske t o m kastat den på sophögen som trubadurdänga. De flesta har säker inte hört originalet "I give you the morning" av Tom Paxton. Det bjuder inte heller jag på, eftersom nämnde herre inte är någon höjdare precis. Däremot har två svenska band gjort denna låt stor rättvisa. Nämligen Weeping Willows och Kite. Sistnämnda tycker jag har gjort något alldeles särskilt av det hela, och dessutom en riktigt käck video.

Is it cultural?

Det finns inga gränser för hur olidligt Sam the Eagle tycker det är att sjunga Gilbert & Sullivans "Tit willow". Och det finns inga gränser för hur mycket fina grejer som The Muppet Show har att erbjuda. Ett favoritklipp bland många, och fler lär följa.

Willy Millowitsch

Den som inte råkat snubbla över Kölns store son, Willy Millowitsch, har knappast hört talas om honom. Synd! För det finns inte en människa som kan motstå hans enastående potpurrier av tyska stimmung-schlagers. Eller jo, det finns nog en hel del som kan det. Själv är jag svag för allt som låter som Humba Humba tätärä! Även om man inte kan tyska så fattar man följande rejält överdrivna nummer "Der Kölsche Willy". Underbart dåligt!

Laurel and Hardy

Kunde inte låta bli, med föregående inläggs Harpospel i färskt minne, att slänga in en scen ur min barndoms favoritfilm "The flying deuces" ("Vi fara till Sahara") med Helan & Halvan. Humorn var inte lika snabb 1939... men halvans harpkoncert på en sängbotten i militärfängelset håller fint ännu.

Harpo plays the harp

Jo, det fanns en anledning till att Harpo Marx kallades just Harpo. Man kanske mest tänker på honom som den stumme brodern som klippte av folks kläder med en stor sax i "Duck soup" eller liknande, men faktum är att han var en riktigt duktig harpist. Även om man inte är en sucker för just klassisk musik på harpa, så är de nog få som inte faller pladask för detta rörande och charmiga nummer. Lägg särskilt märke till att den tidigare i bloggen omskrivna "Chopsticks" dyker upp som en comic relief på slutet. Storartat nummer från en tid då artister besatt andra talanger än att svära på scen och hosta i teve!

Birmingham, Alabama

Det fanns en tid innan Randy Newman började skriva musik till allsköns mjäkiga filmer. Som Toy Story, Familjen är värst och Prinsessan och grodan. Som t ex 1974 då han klämde till med mästerverket "Good old boys", en LP på temat southern rednecks. Helskön satir om bonntölpar som bl a är helt insnöade på att "keeping the niggers down". Inte mest känd från sagda platta, men min egen favorit, är "Birmingham" i vilken Randy uppvisar sin osvikliga förmåga att inte sjunga om något särskilt men ändå fånga en stämning. En egenskap som Seth Mac Farlane gärna driver gäck med i Family Guy.

Ronnie Drew - Rare auld times

Ronnie Drew gick ju tyvärr bort för ett par år sedan, närmare bestämt 2008, i cancer. Dock hann karln med att sjunga in i princip varenda irländsk folksång som går att komma på, supa ner sig något alldeles kopiöst och bli så oerhört folkkär som bara en snäll farbror med tomteskägg kan bli. Och naturligtvis vara sångare i The Dubliners, som han också var med och startade. Ifrågavarande klipp, "Dublin in the rare auld times" kommer ifrån dokumentären "The Dubliners Dublin" och är en särdeles sentimental hyllning till de gamla goda tiderna. Vilket för irländarna, vet den historiemedvetne, innebär svält, fattigdom, potatismage och svårslagen fyllemisär. Men det är en fin bit, tammejfan, och vem smälter inte för Ronnies sällsynt genomträngande blick och hans oslagbart knarriga stämma!

Små läckra kvinnor av gummi

Den som missat "Efter Kaffet" från HasseåTages revy "Glaset i örat" från 1973-74 får här en chans till bättring. Ett underbart satiriskt nummer, som får en att undra hur satiriskt det egentligen är. Kanske mer av en provokation? Härom året läste jag att originaltexten löd "Efter kaffet vill man gärna ha små kvinnor, det är lika gott som cointreau. Särskilt om de sparat sina mödomshinnor, då är det kalas att hoppa på!". Men när Hasse kraxade fram just ordet mödomshinnor så tappade den ätande delen av publiken mangrant sina bestick i tallriken, och ensemblen förlorade publikens hjärtan för resten av föreställningen. Vare hur det vill med sanningshalten i detta, men texten ändrades i alla fall. Lyssna själv! Sämre, eller hur? Lägg sedan särskilt märke till att varannan flicka i baletten är gjord av gummi. Ett sedan länge bortglömt knep för att dryga ut den annars ganska dyra kick-linen.

Send in the clowns

Som jag ser det är denna musikaldänga från Stephen Sondheims "A little night music"  från 1973 (vilken förresten är att betrakta som en ren stöld av Bergmans "Midsommarnattens leende") bäst när den framförs utan sång. Helst på piano av Liberace. Musikalartister sjunger, enligt min mening, fruktansvärt okänsligt, äckligt tekniskt och med alldeles onödigt långt uthållna toner -även på korta konsonanter vilket är en styggelse i varje kristen människas öron. Dock tycker jag att den i övrigt något överskattade gayikonen Barbara Streisand framför den alldeles utmärkt.

Stephen Sondheim själv har starka åsikter om hur hans verk skall framföras, villket verkligen framgår av följande klipp. Han lär en musikalstudent sjunga just "Send in the clowns" på rätt sätt.

Så kan jag inte låta bli att ännu en gång blotta min fäbless för halvtaskiga sångare som kompenserar med inlevelse. Judi Dench är definitivt en av dessa. Anna Book är det inte.

Edwall i högform

Allan Edwall är, liksom Johnny Cash, ett lysande exempel på att man inte behöver kunna sjunga tekniskt riktigt för att ändå kunna sjunga jävligt bra. Edwall har gjort riktigt många visor, den ena bättre än den andra. "För ingenting, för kärleks skull" från LP'n "Grovdoppa" (1979) är en av de mer skämtsamma. Annars brukar tonen vara sorgsen och med mycken samhällssatir.




För den humoristiskt lagde är följande klipp en liten juvel, nämligen Edwall sjungandes Evert Taubes gamla härliga, smått politiskt inkorrekta "Jag är fri, jag har sonat".

Twiggy sjunger Beatles

Vemodigare än så här blir det inte. Trots att detta faktiskt är ett inslag från "The Muppet Show". Njut av inte helt fantastisk sång från 60-talsikonen och supermodellen Twiggy.

Tårdrypande silldänga

Den sjöman och romantiker som inte fäller bittra tårar till Ewan Maccoll's "Shoals of Herring" borde sälja båten och gå iland. Enligt uppgift så är texten ihopsnickrad av faktiska intervjuer med dessa gamla sillstrypare. Den lökiga videon gör sitt till; fina, vemodiga bilder!

Puttin' on the ritz

Well, what's to say? Detta torde väl vara historiens ballaste sång och framförallt dansnummer. Den avslutande steporgien är magisk.

Sann kärlek

Cole Porter skrev musiken till filmen "High Society" 1956, och Bing Crosby och Grace Kelly fick en monsterhit med hans låt "True Love". Men allra mest självgott, laid back och med Elvis-darr sjöngs den av croonern Dean Martin i hans eget teveprogram "The Dean Martin Show".



För den nyfikne så kommer också originalet här, direkt ur filmen. Lägg märke till Bings fake-dragspel. Maken till fusk-sjöman har väl inte skådats sedan Sigge Fürsts dagar. Men fint är det!

Tennessee Ernie Ford

En ljuvlig dänga från den gamla försupne countryhjälten, bassångaren och programledaren Ernie Ford. Sannerligen något att nattsudda till.

Red Ingle & Peter Sellers

Den oerhört spexiga "Cigareets, Whisky and wild, wild women" framförd av originalet Red Ingle. Lägg gärna märke till den Lundaspextypiska idioten som sjunger extra löjligt på högerkanten. Fortfarande kul!



Och sedan Muppet Show och Peter Sellers Version. Särskilt festligt att Sellers anslag till första tonen är så stark att han skrämmer sig själv.

Liberace!

Så är det nog, att entertainers som denne man inte görs längre. Och kanske har de inte direkt massproducerats förr heller?

Den minnesgode känner ifrån ovanstående Liberace-medley säkert igen låten "Chopsticks" som också spelades av Donald och Daffy Duck på The Ink and Paint Club i filmen Who framed Roger Rabbit från 1988. Om inte, njut av detta: