Marlene Dietrich

Från en koncert i Warzawa. Har det någonsin funnits en kvinna som gör skäl för namnet Femme fatale, så visst är det just Marlene Dietrich.

Läskigaste popvideon

Varför den är så obehaglig är lite svårt att sätta fingret på. Men attans vilken begåvning hon är, Karin Dreijer! Ända sedan jag såg henne i Lund med sitt band "Honey is cool" har jag älskat henne i hemlighet och på avstånd. Minns även att  Håkan Hellström spelade trummor i sagda band. Nåväl, här är hennes "The Knife" med "We share our mothers health".

Tom Paxton i svartvitt

De flesta har hört "Jag ger dig min morgon" med Fred Åkerström, och kanske t o m kastat den på sophögen som trubadurdänga. De flesta har säker inte hört originalet "I give you the morning" av Tom Paxton. Det bjuder inte heller jag på, eftersom nämnde herre inte är någon höjdare precis. Däremot har två svenska band gjort denna låt stor rättvisa. Nämligen Weeping Willows och Kite. Sistnämnda tycker jag har gjort något alldeles särskilt av det hela, och dessutom en riktigt käck video.

Is it cultural?

Det finns inga gränser för hur olidligt Sam the Eagle tycker det är att sjunga Gilbert & Sullivans "Tit willow". Och det finns inga gränser för hur mycket fina grejer som The Muppet Show har att erbjuda. Ett favoritklipp bland många, och fler lär följa.

Willy Millowitsch

Den som inte råkat snubbla över Kölns store son, Willy Millowitsch, har knappast hört talas om honom. Synd! För det finns inte en människa som kan motstå hans enastående potpurrier av tyska stimmung-schlagers. Eller jo, det finns nog en hel del som kan det. Själv är jag svag för allt som låter som Humba Humba tätärä! Även om man inte kan tyska så fattar man följande rejält överdrivna nummer "Der Kölsche Willy". Underbart dåligt!

Laurel and Hardy

Kunde inte låta bli, med föregående inläggs Harpospel i färskt minne, att slänga in en scen ur min barndoms favoritfilm "The flying deuces" ("Vi fara till Sahara") med Helan & Halvan. Humorn var inte lika snabb 1939... men halvans harpkoncert på en sängbotten i militärfängelset håller fint ännu.

Harpo plays the harp

Jo, det fanns en anledning till att Harpo Marx kallades just Harpo. Man kanske mest tänker på honom som den stumme brodern som klippte av folks kläder med en stor sax i "Duck soup" eller liknande, men faktum är att han var en riktigt duktig harpist. Även om man inte är en sucker för just klassisk musik på harpa, så är de nog få som inte faller pladask för detta rörande och charmiga nummer. Lägg särskilt märke till att den tidigare i bloggen omskrivna "Chopsticks" dyker upp som en comic relief på slutet. Storartat nummer från en tid då artister besatt andra talanger än att svära på scen och hosta i teve!

Birmingham, Alabama

Det fanns en tid innan Randy Newman började skriva musik till allsköns mjäkiga filmer. Som Toy Story, Familjen är värst och Prinsessan och grodan. Som t ex 1974 då han klämde till med mästerverket "Good old boys", en LP på temat southern rednecks. Helskön satir om bonntölpar som bl a är helt insnöade på att "keeping the niggers down". Inte mest känd från sagda platta, men min egen favorit, är "Birmingham" i vilken Randy uppvisar sin osvikliga förmåga att inte sjunga om något särskilt men ändå fånga en stämning. En egenskap som Seth Mac Farlane gärna driver gäck med i Family Guy.

Ronnie Drew - Rare auld times

Ronnie Drew gick ju tyvärr bort för ett par år sedan, närmare bestämt 2008, i cancer. Dock hann karln med att sjunga in i princip varenda irländsk folksång som går att komma på, supa ner sig något alldeles kopiöst och bli så oerhört folkkär som bara en snäll farbror med tomteskägg kan bli. Och naturligtvis vara sångare i The Dubliners, som han också var med och startade. Ifrågavarande klipp, "Dublin in the rare auld times" kommer ifrån dokumentären "The Dubliners Dublin" och är en särdeles sentimental hyllning till de gamla goda tiderna. Vilket för irländarna, vet den historiemedvetne, innebär svält, fattigdom, potatismage och svårslagen fyllemisär. Men det är en fin bit, tammejfan, och vem smälter inte för Ronnies sällsynt genomträngande blick och hans oslagbart knarriga stämma!

Små läckra kvinnor av gummi

Den som missat "Efter Kaffet" från HasseåTages revy "Glaset i örat" från 1973-74 får här en chans till bättring. Ett underbart satiriskt nummer, som får en att undra hur satiriskt det egentligen är. Kanske mer av en provokation? Härom året läste jag att originaltexten löd "Efter kaffet vill man gärna ha små kvinnor, det är lika gott som cointreau. Särskilt om de sparat sina mödomshinnor, då är det kalas att hoppa på!". Men när Hasse kraxade fram just ordet mödomshinnor så tappade den ätande delen av publiken mangrant sina bestick i tallriken, och ensemblen förlorade publikens hjärtan för resten av föreställningen. Vare hur det vill med sanningshalten i detta, men texten ändrades i alla fall. Lyssna själv! Sämre, eller hur? Lägg sedan särskilt märke till att varannan flicka i baletten är gjord av gummi. Ett sedan länge bortglömt knep för att dryga ut den annars ganska dyra kick-linen.